Sigerlinn hemma i juli 2010

Avslutande brev från S/Y Sigerlinns äventyr!

Eva Sintorn
Sigerlinn hemma i juli 2010
S/Y Sigerlinn, Wasa 410, med Kåre och Eva Sintorn har denna sommar 2010 avslutat sin sejour i Medelhavet efter nio år. Istället för att segla hem genom Gibraltarsundet - för långt, redan gjort tre gånger eller gå kanalerna, för grunt för våra 2,3 meters djupgående valde vi ett tredje sätt.

Bilresan genom Europa
Sigerlinn låg vintern 2009 – 2010 upplagd i Cervignano vid floden Aussa, en liten stad i norra Italien. Marina Granzotto, som numera drivs av den nye ägaren och affärsmannen Giovanni Simionato, är en trevlig familjeägd marina under utveckling och uppbyggnad.
Vi hade i fjol fattat ett beslut att avsluta vår seglingstid i Medelhavet och att vi skulle ta hem båten. Efter långa diskussioner om hur båten skulle färdas hem, bestämde vi oss för följande.

Vi har seglat tre gånger längs portugisiska kusten och över Biscaya, det fick räcka. Kanalerna visade sig inte vara ett alternativ på grund av vårt djupgående på två och trettio. Vi började undersöka möjligheterna att transportera båten på lastbil och fann efter visst sökande en bra och prisvärd transportfirma i Tieferts Yachttransporte i Kiel.
Hur skulle vi ta oss ner till båten i Italien och åter? Första alternativet var att flyga till Venedig, ta buss och tåg till Cervignano, inga problem. Men hur skulle vi göra återresan undrade vi? Vi fick inte åka med i lastbilen. Våra försök att via tidtabeller planera återresan med olika färdmedel innebar ett komplicerat och omständligt alternativ. Att köra bil ner till Italien var lätt, men vad vi skulle göra med bilen när vi kom till Kiel var, när vi for iväg, ett olöst problem.

Vägvalet blev att köra bilen till Trelleborg, ta färjan till Travemünde och därefter direkt ner till Zürich i Schweiz för några dagars besök hos syster och svåger med familj. Med hjälp av en nyanskaffad bil - GPS blev färdvägen lätt att hitta och resan på Autobahn gick bra. Efter vila och några trevliga dagar körde vi vidare via det häftiga S:t Gotthardpasset, vi körde både genom tunneln och sen upp till snön på toppen. Där finns en vidunderlig utsikt och ett intressant litet museum. I Italien mötte vi äntligen sol och värme. Vidare till den gamla fina staden Verona, där vi hälsade på Romeo och Julia några dagar, innan vi körde de sista milen till Cervignano.

Förberedelser
Den 24 maj var vi framme vid Sigerlinn. Båten var smutsig och varmvattenberedaren hade frusit sönder under den kalla vintern, annars var allt väl. Med bil var det nu lätt att handla och utföra ärenden och en dag gjorde vi en rekognoseringstur till Koper i Slovenien där vi skulle lyfta båten för transport hem. Vårrustningsarbete och sjösättning vidtog.

Hemtransport direkt från Cervignano hade naturligtvis varit att föredra, men det visade sig att ingen transportör var villig att köra från Italien till samma pris på grund av den omfattande byråkratin där. Prisskillnaden var, trots att transportsträckan är kortare, väsentlig och det blev betydligt billigare att bekosta en sjösättning och en upptagning extra än att lasta direkt i Italien.
Mitt på dagen den andra juni lämnade vi varvet, sade arrividerci till den trevliga personalen och gick ut med högvattnet på Aussa och ankrade vid mynningen i det deltaland, som finns innan man går ut på Adriatiska havet. (I Medelhavet har vi normalt inte räknat med tidvatten, men här längst upp i Adriatiska havet var skillnaden mellan hög- och lågvatten dryga metern och något man måste ta hänsyn till).

Ankaret vägrade att greppa i den mjuka leran, men det var bara vass runt oss och tillsammans med ett fåtal andra båtar hoppades vi på en lugn natt. Det går att röra sig inne i lagunen, en led finns utmärkt till staden Grado dit vi skulle, men med all vass och alla osäkra uppgifter beträffande tillgängligt djup fick vi så att säga ta det säkra för det osäkra och gå runt ute på havet.

I Grado hittade vi en inte allför billig marinaplats och en mycket charmig liten italiensk stad. – Här stannar vi några dagar, besöker vinbarerna som är stadens specialitet, äter gott – ja, det kändes som ett bra beslut. Kåre uppsökte barberaren och jag ett internetcafé. Ett mail från den tyska transportfirman gjorde mig bestört, två dagar senare den 6 juni skulle båten lastas för vidare transport norrut och vi skulle vara på plats den femte. Vår överenskommelse var den 10 juni! Ett telefonsamtal till Tieferts bekräftade detta och vi kom överens om att vi skulle kunna klara att lasta på söndagen den sjätte. Nästa morgon på fredagen vid halv tio-tiden gick vi alltså mot Koper och var framme vid lunch.

Nu hade vi vår bil på fel ställe det vill säga kvar i Cervignano. På eftermiddagen tog vi taxi till busstationen, buss till Trieste, tåg till Cevignano och en långpromenad till marinan och hämtade och körde vår bil till Koper. Det gick enkelt och bra, tack och lov för EU.
Lördagen ägnades åt avmastning och åt att rensa däcket på allt högt vilket innebar att lägga ner vindgeneratorn och radarn, som står på höga stolpar på däcket. Skulle våra pulpitar klara lastprofilen på fyra och en halv meter eller skulle vi behöva montera ner dem, det var spännande in i det sista. Var skulle vår ”hardbottomjolle” få plats?

Söndag är söndag i Slovenien. Lastbilarna stod på plats redan på lördag kväll för att hämta två båtar, vi var färdiga efter söndag frukost för lastning. Men personalen var fåtalig och lastbilar får inte köra före 18 00 på söndagar, så vare sig marinapersonalen eller förarna hade bråttom medan vi däremot ville iväg så snart som möjligt. Det blev en seg väntan innan den avklädda masten lades på trailern. Därefter lyftes båten upp ur vattnet och mallades elegant in på släpet, det vägdes av och måttades noga så att den stod jämnt. Vi klarade lastprofilen med två centimeter till godo, vilken lättnad! Sist kilades jollen fast vid sidan. Vid halv fem på eftermiddagen den sjätte juni kunde vi åka iväg och lämnade Sigerlinn för återseende i
Laboe i Tyskland.

Mot Kielerbucht
Kåre, måste vi inte lösa en sådan där ”vignette” för att köra på motorvägen i Slovenien? Vi hade kört förbi en skylt och dessutom hade vi hört det berättas. Men vi såg inga fler skyltar, vi hade bråttom att komma till Österrike och hitta ett hotell för natten. Allt gick väl tills vi skulle köra genom tullstationen. – Var har ni vignetten? Kan vi få se era bilpapper? En barsk, uniformsklädd man stoppade oss. Vi hade varken det ena eller det andra. Körkort kunde Kåre visa och försäkringspapper på bilen, men mannen var mycket missnöjd med oss. Bötesbelopp 1500 kronor, hade vi varit slovener hade bötessumman varit den dubbla. – Det är bäst ni köper en vignette för att köra i Österrike var ett råd vi omedelbart lydde när vi kom loss från tullstationen . Kanske skulle EU kunna komma överens om en modell; det är gratis att köra genom Tyskland, betalstationer på motorvägarna finns i Italien och Frankrike, vignette gäller i Slovenien och Österrike.
Det var underbart vackert att komma in i det mjukt böljande och gröna lanskapet i Österrike. Vi siktade på att övernatta i Willnach, en liten ort nära en vacker sjö. Efter att ha frågat på en krog om något lämplig pensionat blev vi ombedda att vänta och efter en kort stund kom en trevlig kvinna med bil, som vi följde till hennes mysiga pensionat i sann österrikisk stil. Vi fick ett rent snyggt rum med underbar utsikt varefter vi gick ner till byn för en wienerschnitzel. På morgonen njöt vi av den här sommarens bästa frukost ute på den soliga trädgårdsaltanen.

Ut på Autobahn igen, nu med målet Dresden. Återigen ett trevligt hotell och i skymningen kunde vi gå ner till floden och betrakta den återuppbyggda staden, som bombades sönder och samman i andra världskrigets slutskede.
Vidare mot slutmålet. Tyska Autobahn innebär fantastiska vägar med rastplatser på jämna avstånd, inga korsande vägar, hög fart men med en god trafikkultur. Vid femtiden var vi framme i Laboe, en liten turiststad två mil nordost om Kiel, fick tag i ett hotellrum och talade med personalen på det lilla varvet där Sigerlinn skulle sjösättas nästa morgon klockan nio.

Klockan sju på morgonen den nionde juni ringde det på mobilen. - Sigerlinn är på plats, vi sjösätter strax. Bra, vi äter frukost först, sedan kommer vi. Sagt och gjort. – No cash, no splash är ett känt talesätt i Medelhavets marinor. Kåre betalade räkningen över internet och föraren, sonen Tiefert fick kontrollera och godkänna. Vi var åter i
Östersjön.

Laboe
Regn, kallt, ösregn, förfärligt väder och blåsigt, så var det att återkomma till norra Europa. Båtvärmen fungerade som väl var. Vi mastade och riggade på, satte segel, fick hjälp med att köpa ny varmvattenberedare som Kåre installerade. De första dagarna låg vi vid kaj på det lilla varvet, sen fick vi en plats längst ut på en brygga i segelbåtshamnen som egentligen är Laboes segelbåtsklubbs anläggning. Trevligt bemötande överallt. I Kiel bokade vi plats för vår bil på färjan till Göteborg och dagen innan vi lämnade Laboe, lämnade vi bil och nycklar till en besättningsman på Stena Line. I Göteborg hämtade en bror och svägerska sedan bilen från färjterminalen, så enkelt löste sig det problemet.

Kielerwoche stod för dörren. Kappseglingarna började med ett tyskt mästerskap i Folkbåt. Hur hårt det än blåste pinnade båtarna ut och in i hamnen. Därefter följde själva Kielerwoche med mängder av stora och små, långa och korta båtar, gamla och nya i kyla, hård blåst, dimmigt och disigt väder. Vi hade ingen lust att ge oss iväg, vi gick på strandkanten och tittade på skådespelet, vi avvaktade.
Den 20 juni var väderleksrapporten lite mer lovande och vi lämnade Laboe och seglade 60 sjömil till Gedser i Danmark. Den hamnen måste vara Europas tråkigaste. Nästa stopp blev Klintholm, en charmig by å andra sidan. Möns Klint är en imponerande kalkklippa. Mot Sverige och Kåseberga, men med stark akterlig vind och sjögång vågade vi ej gå in i den lilla grunda och trånga hamnen utan gick vidare till Simrishamn, där vi var framme sent på eftermiddagen. En välskött marina och en charmerande stad med en utmärkt fiskaffär och ett trevligt Gösta Wernermuseum. Vi stannade för en välförtjänt vila en dag.
Dagen före midsommar kom vi till Mörbylånga, där vi låg långsides under hela helgen i den fina lilla hamnen med ett nytt servicehus. Kärt återseende med syskon och vänner och ett svenskt firande i underbart försommarväder. Vidare segling mot Södertälje med flera stopp och fredagen den andra juli 2010 angjorde vi hemmahamnen på Wasa Yachts varv i Södertälje. Vår båtplats var ledig och det kändes alldeles som vanligt att lägga till vid den välkända bryggan. Sigerlinn hade oavbrutet varit i Medelhavet i nio år, medan vi hade varit hemma de kallaste och de varmaste årstiderna.

En dryg timme efter det att vi förtöjt båten satt Kåre på tåget till Göteborg för att hämta bilen. Nästa morgon kom dotter och måg med barnbarnen och hämtade mig och på eftermiddagen var vi alla hemma i huset igen.

Medelhavsäventyret var avslutat.